Historia

Hur det började

DYLTABRUKS RYTTARFÖRENING 1980 – 2000

Vi var ett gäng tjejkompisar med egna hästar som bodde i trakterna runt Dyltabruk och vi brukade rida och tävla tillsammans.

Snart föddes idén om att anordna lite småtävlingar bara för oss och den närmaste bekantskapskretsen.

Vi var tonåringar, utan körkort så vi hade svårt att ta oss till tävlingar och dessutom ägde de flesta av oss inga hästtransporter. Våra föräldrar ställde visserligen upp då och då, men det kändes som om vi kunde skaffa oss en massa erfarenhet här hemma om vi kunde tävla tillsammans.

Vårt första tävlingstillfälle blev i Sörbylund (Ervalla) den 11/9 1976 hemma hos Elisabeth Lindskog som hade en någorlunda plan hage. Hinderparken som vi samlade ihop bland dom som hade användbart material, bestod av tunnor och några skraltiga hinderstöd och smala slanor till bommar som vi i alla fall hade målat snyggt. Propositioner delades ut till tänkbara deltagare främst i Lillåns skola. Klasserna var LD och LC samt en gymkhana (som var obligatorisk).

Dessa tävlingar fortsatte sedan under 1977 dels på sommaren i Erikslund (bakom Lyckevallen) hos Susanne Phil och i Brunnsjötorp hos Elisabeth Englund. Gemensamt för dessa var att den anordnade familjen stod för alla funktionärsposter. Standarden på hindren var densamma, dvs. de tålde knappt en vindpust för att rasa samman. De stadigaste hindren var de med tunnor som stöd, så dessa använde vi flitigt.

De få hinderstöd som vi knopat ihop hade inga ordentliga hinderhållare utan dessa bestod av träklumpar som hängdes fast med hösnören på de spikar som var i slagna på hinderstöden. Snickarkunnigheten var hellre än bra, men vi fick i alla fall möjlighet att hoppa lite banor.

Okunniga föräldrar fick ofta agera funktionärer, vilket kunde innebära att de fick rusa mellan att vara startflagga till att rädda ett trasigt hösnöre för att få hindren att hålla ihop. Det måste tilläggas att hösnörena gick av OFTA.

Eftersom Helena Åkerhielms hemvist på Dylta Bruks Herrgård öppnade möjligheter till att hoppa i parken, där det fanns lite nedfallna träd som en provisorisk terrängbana så beslutades det morskt att här skulle det arrangeras fälttävlan. (huga!) Denna gick av stapeln den 22/4 1979.

Dressyrbanan hängandes in med lågt sittande/ folie-elstängsel!! Det hade nog inte så stor påverkan på dressyrframträdandet som gick i dåvarande LC:1. Däremot hade vi hade lagt ut en redig sågspånslinje som var bra mycket mer avskräckande för våra hästar och ponnyer.

Eftersom ryttarunderlaget trots allt inte var så stort så red vi hästar och ponnyer tillsammans. Detta innebär ganska besvärliga justeringar mellan alla kategorier och vårt undermånliga hindermaterial.

De första Dyltamästerskapen hölls även detta år i hoppning.

I slutet av år 1979 samlades vi tillsammans med några intresserade vuxna (en hel del föräldrar) för att tillslut starta en ridklubb i Dyltabruk. En interimistisk styrelse utsågs och sedan utlyste vi ett möte dit vi försökte locka ryttare i stall runt om Dyltabruk.

Vi fick då vår första styrelse som bestod av

Christina Stenmarck – ordförande (mamma till Martin Stenmarck!!) Carina Norén – sekreterare , Ingegerd Norén – kassör , Carina Persson – ledamot , Ingrid Ehlin – ledamot , Susanne Pihl – ledamot

De som inte var tillräckligt gamla :Marie Norén och Helena Åkerhielm som i högsta grad var aktiva, men inte tillräckligt gamla (18 år) för att få en styrelsepost, medverkade som adjungerade ledamöter

Vi kände oss väldigt lantliga så vi valde till att börja med namnet Dyltabruks Lantliga Ryttarförening med smeknamnet ”Lantlollorna”. Utan en tanke på de reaktioner som skulle komma från Örebros representant från SLRC – Sveriges Lantliga Ryttarföreningars Centralförbund….. .

Vår första aktivitet bestod av Trettonhelgsritten 5/1 1980. Marie och Helena snitslade banan till häst och var ute i totalt 5 timmar för att utföra uppdraget. Ett ”aldrig mer-uppdrag”. (Fortsättningsvis gjordes detta till fots för att undvika ”slagsmål” med sin häst)

I samband med bildandet av föreningen lämnades en ansökan om anslutning in till SRC in, de skickade den vidare till Distriktsorganisationen, där den fastnade och sedan hände ingenting.

Vi fortsatte verksamheten med vår Fälttävlan under de omständigheter som stod i vår makt.

Nu vaknade dock en upprörd stämma till från SLRC: s sida och vi fick skarp kritik, dels för valet av vårt namn och dels för att vi antagligen inte var kompetenta till att arrangera en Fälttävlan.

Vi fick föresten inte ordna några former av offentliga tävlingar utan att ha anslutning till något centralförbund. Ord och inga visor!

Vi ringde till Distriktsorganisationen för att få besked om hur vår ansökan behandlats. Vi insåg att vi för att kunna fortsätta var vi tvungna att vara anslutna till SRC. Vi fick efter vår påringning besked om att vi hade för få medlemmar. Minimum antal medlemmar skulle vara 50 st och vi var bara 48 st. Stora medlemsraggningen sattes igång vilket resulterade i en ökning till 62 st medlemmar.

Örebro-distriktet ansåg nog ändå att vi inte var riktigt mogna/kompetenta att bilda en fristående förening utan istället erbjöd sig ÖFK att bevilja oss ett års provanslutning som sektion. Efter lite övervägande ansåg vi nog att det var vår enda chans och det var en nyttig och bra tid. Vi deltog i deras tävlingssektions möten och tävlingsfunktionärskurser och det bästa av allt, vi fick låna riktigt hindermaterial och annat tävlingsmaterial.

Den 29/3 1981 hölls ett extra allmänt möte, där ett beslut om namnändring till DRF fastställdes. Vissa ansåg att ”Lantliga” inte var passande eftersom vi inte tillhörde SLRC. I och med bildandet av en sektion till ÖFK kom Rigmor Pettersson till oss ( med tidigare förflutet i Frövi Ridklubb). Hon blev först ordinarie ledamot och vid årsmötet den 16 februari 1982 valdes Rigmor till ordförande efter Christina Stenmarck.

Trekampen, 1982 döpte vi om vår Fälttävlan för att följa reglerna till TREKAMPEN istället, men innehållet var detsamma; dressyr, terränghoppning och banhoppning i LC-nivå.

På ponny fick även vuxna ryttare tävla om de passade på sin ponny. Vi hade även tävlingsklasser för föräldrar och hoppning utan häst.

Vi gjorde även en kraftansträngning för att få ihop en egen hinderpark. Virke handlades in till en massa hinderstöd , infångare och grindar m.m. samt en massa bommar. Vi lät också tillverka riktiga hinderhållare. Problemet var väl att vi övervärderade vår egen förmåga att bygga dessa hinderstöd, men vi jobbade på och fick faktiskt tillslut en hinderpark som stod emot vädrets makter mer än de ursprungliga hindren gjorde.

Paddocken på Dyltabruk fylldes på med ett stort lass sand för att minska halkan. Dessutom upprustades terrängbanan.

1983 blev Trekampen utslagen på tre deltävlingar, såsom en serietävling. Där dressyren gick på våren, terränghoppningen på sommaren och banhoppningen på hösten. Våra tävlingar blev även öppna för andra klubbar i länet. Men nu tröt funktionärskrafterna och vi skickade ut en enkät för att kolla om det var någon idé att fortsätta med tävlingsverksamheten. Ett enda svar återkom, 4 tjejer erbjöd sig att hjälpa till.

ÖFK hade fått en ytterligare sektion – Glanshammarsryttarna och de hade samma problem varför vi diskuterade någon form av samarbete, vi bodde ju nästan grannar. Det blev dock inget av detta istället beslutades vi oss i alla fall för att bita ihop och fortsätta. Vi minns särskilt terrängtävlingarna, där vi på morgonen på tävlingsdagen bara hade en tredjedel av det funktionärsantal som krävdes. Vi fick ragga bland deltagarnas föräldrar och kompisar och lyckades väl på något sätt hålla igång tävlingarna.

1984 valdes Eva Dahlström och Catta von Essen ( mamma till Ebba ) in i styrelsen. Då vi under en tid sökt en kandidat till tränare i DRF fick Eva uppdraget och gick RIK 0 kursen under 1984 och höll sedan lektioner för alla träningssugna ryttare.

1984 gick Marie och Helena på en PR-kurs och fick uppslag till att ordna en stor hästshow som skulle dra mycket publik och nya medlemmar. Projektet ansågs så stort att det beslutades att det skulle gå av stapeln under sommaren 1985.

Under terränghoppningen den 16-17 juni 1984 dök inte banbyggaren upp på tävlingsdagen så Marie som skulle tävla själv, fick rusa runt mellan kategorierna och höja och kontrollmäta alla hindrena. Väl uppvärmd för sin egen ritt.

Under året väcktes även idén om en egen klubbtidning – Dylta–Nytt. Vi träffades på sommaren hos Catarina von Essen på Kägleholm och spånade om innehållet. Tanken med tidningen var att informera om föreningens aktiviteter såsom träning, tävling m.m., externa propositioner samt allmänt skvaller.

Alla fick komma in med bidrag, bl.a. skrev Eva Dahlström en följetong (en thriller) om sin tid i galoppstallet i USA. Dylta-Nytt kom ut med ca 5-6 nr per år och fick lysande recensioner.

I slutet av 1984 började vi fundera på att bli en fristående förening.

Under 1984 –1985 hade vi en egen tid i Karlslunds ridhus tillsammans med Glanshammarsryttarna, som vi använde för träning och små tävlingar, det var Glanshammarsryttarna som höll i programmet.

I januari 1985 började arbetsgruppen för planeringen av hästshowen ta form och det beslutades att intäkterna skulle gå till lagtävlandet. I arbetsgruppen kom Susanne Gustavsson att ingå och gjorde därmed sin entré i föreningen.

Den 4 augusti 1985 firade vi vårt 5-års jubileum med
DYLTA INCREDIBLE HORSE SHOW.

Förberedelserna var digra och tillslut enades vi om ett varierat program. Bl. a. skulle vi genomföra en kadrilj, höjdhoppning, Susanne skulle ha dressyruppvisning plus en hel del andra punkter. Dessutom second hand försäljning av ridprylar, ponnyridning, cafeteria, lotterier och mycket mera.

Alla deltagare började träna på det som skulle framföras och vårt minne består främst av kadriljen, i samband med träningen av denna funderade vi starkt på att lägga av med ridning helt och hållet. Den var en rysare och man var konstant osams med sin häst.

Hur som helst mycket arbete lades ner och roligt hade vi trots allt, men när Horse Show dagen infann sig hällregnade det. Humöret var nere i stövelskaften, men precis kl. 10.00 när showen skulle börja upphörde det och solen klev fram. Den förhatliga kadriljen flöt plötsligt nästan perfekt och jag tror att alla deltagare kände sig nöjda med uppvisningen.

Det kom massor med publik och de två stackars ponnyerna som skulle stå för ponnyridningen var slutkörda. Det innebar att mellan uppvisningarna fick vi springa runt några ponnyridningsrundor med de flesta av de andra hästarna också för att motsvara efterfrågan.

I slutet av 1986 började planerna på att köpa en byggnad, som skulle förvandlas till ett behövligt ridhus att ta fart. Axbergs kommundelsnämnd kontaktades och vi hade sån tur att nämnden faktiskt hade letat efter någon aktivitet att lägga pengar på. Vi fick klartecken till att köpa ridhuset 1987 och sedan sattes det igång med iordningställandet.

I och med att Susanne kom in i föreningen fick hon så småningom ta över en hel del arbetsuppgifter; hopptränare, tävlingsledare, ordförande och tillslut även Dylta-Nytt.

För att samla material till denna historik har vi plöjt igenom de gamla styrelseprotokoll, propositioner, mm som vi faktiskt hittade i en gammal pärm och kan som kuriosa nämna ett litet utdrag ur ett protokoll från ett styrelsemöte den 3/8 1982

Punkt 8 Övrigt :Ingegerd behöver ett kassaskrin istället för alla kakburkar. Styrelsen beslöt att hon skulle få inhandla ett sådant.

Vi besökte anläggningen på Ervalla Gård under en dressyrtävling i juni och eftersom det var vårt första besök där blev vi väldigt imponerade av vad som hänt under dessa 10 år, sedan vi flyttat från orten.

Det är också roligt att läsa om duktiga Dylta-ekipage. Susanne Gustavsson presenterar sig ganska ofta i Ridsport och även Ebba von Essen, som kanske inte längre är en Dyltaryttare, men hon började sin bana i paddocken på Dyltabruk på ponnyerna Dolly och sedan Keda.

Carina & Marie Norén